Lördag
Vi var ute och åt direkt efter jobbet igår på ett tapas ställe som var riktigt mysigt. Jag gick dock hem när dom andra gick ut. Jag satt och pratade med en av våra "avdelningsansvariga" om att han tyckte att jag blivit så deppig det sista. Han sa att när jag började där så var jag alltid varit den där glada tjejen som gjorde alla andra glada! Han sa också att när jag kom tillbaka från semestern i sommras lös det lite extra om mig, som om jag aldrig mått bättre. Men nu det senaste så var det som om jag inte trivdes eller som om det hade hänt något. Jag visste inte vad jag skulle säga, blev helt stum. Sen brast det bara och då ville jag bara hem. Jag gick nästan hela vägen hem, tänkte på vad han hade sagt.. och jag höll med honom. Det känns som om jag tappat en väldigt massa positivitet det senaste. Jag tänker hela tiden på vad jag ska göra efter Olso, hur min familj mår där hemma och varför jag känner mig så ensam, stressad och vilsen. Egentligen så vet jag exakt hur jag vill att den här jävla cirkusen ska sluta. Vad jag vill göra, vart jag ska ta vägen och hur mycket jag önskar att alla runt omkring mig ska få må bra. Jag vet ju vad jag vill men det verkar omöjligt just nu. Som om det är så nära att jag nästan, men bara nästan, kan röra vid det. Jag har alltid fått fightas för saker och gör det fortfarande. Men ibland, när man hamnar i underläge, då undrar jag om det inte är bäst att bara släppa alla tankar och drömmar och bara låta saker och ting ske. Det här året har varit lagom kaosartat och jag har velat ge upp många gånger när det gäller det mesta, men ge upp det gör jag bara inte! Jag gav upp en gång och det förföljer mig fortfarande. Vill inte bli så svag igen så den här gången får det bära eller brista, så länge jag gör vad jag kan får att få vad jag vill ha!
